Vem är Imam Muhammad at-Taqi Al-Jawad (A)

Namn: Muhammad ibn ‘Ali.

Smeknamn: Abu Ja‘far; Ibn ar-Ridha.
Titel: At-Taqi; al-Jawâd.
Far: Imam ‘Ali ar-Ridha (A).
Mor: Sabika, även känd som Khayzarân.
Födelse: 10 Rajab, år 195 e.H. i Medina.
Martyrskap: 29 Dhul Qa‘dah, år 220 e.H. i Kazimayn, Irak.

 

Imam Jawad (A) Helgedom i staden Kazemin i Irak

 

1. Födelse & ledarskap under barndomen

Imam Muhammad at-Taqi (A) föddes år 195 (809) i Medina. Nyheterna om hans födelse orsakade en extraordinär glädje bland shiamuslimerna som levde på den tiden. Imam ar-Ridha (A) var barnlös fram till 40-årsåldern, och några shiamuslimer var oroliga över ledarskapets fortsättning: vem skulle efterträda Imam ar-Ridha? Därför skapade den nionde imamens födelse en festlig stämning bland efterföljarna till Ahl al-Bayt (Husets folk).

 

Imam ’Ali ar-Ridha gick bort år 203 e.H. och Muhammad at-Taqi blev Imamen vid åtta års ålder. Imamens ålder orsakade oro bland några äldre medlemmar i det shiamuslimska samhället, eftersom ingen imam hade tidigare nått positionen av ledarskap vid denna unga ålder. Mu’alla ibn Muhammad återberättar att efter Imam ar-Ridhas bortgång såg han Imam at-Taqi och observerade hans fysiska storlek och ålder noggrant för att rapportera det till andra. Vid det ögonblicket sa Imam at-Taqi: ”Å Mu’alla, Allah har argumenterat om ledarskap (imamat) precis som Han argumenterade för profetskap när Han sa: ”Och Vi skänkte honom visdom [redan] i hans tidiga ungdom.” (19:12)”

 

Efter Imam ar-Ridhas bortgång kom en grupp på 80 lärda från Bagdad och andra platser till Mecka för Hajj. På vägen stannade de till i Medina och mötte Imam at-Taqi. De var speciellt intresserade i att få träffa den unge imamen och ville bli tillfredsställda angående hans förmågor. Mötet pågick under en lång tid. Besökarna ställde frågor till honom och imamen besvarade frågorna på ett övertygande och tillfredsställande sätt. Alla gick därifrån fullt övertygade om att han sannerligen var Ledaren utsedd av Allah, den Store och Han som är fri från brister, och blivit skänkt kunskap.

 

Ishaq var en av de 80 personerna i det mötet. Han återberättar sitt intryck på följande sätt: ”Jag hade skrivit tio frågor i ett brev till Imamen och jag hade beslutat att om han besvarar mina frågor, då skulle jag fråga honom att be för mig att barnet som min fru bär på ska vara en pojke. Mötet fortsatte dock under en lång tid, så jag beslutade att presentera mitt brev för honom dagen därpå. Men när jag var på väg att gå därifrån ropade imamen på mig och sa: ”Å Ishaq! Allah har accepterat min bön, döp därför din son till ’Ahmad’.” Svaret på hans bön, som han inte ens hade förmedlat till imamen, övertygade Ishaq fullständigt att Muhammad at-Taqi, trots sin unga ålder, var Imamen!

 

 

 

2. Ma’mun & Imam at-Taqi (A)

Kalifen Ma’mun ar-Rashid, bad om att Imam Muhammad at-Taqi (A) skulle föras från Medina till Bagdad. Denna resa ägde rum år 204 e.H., ett år efter den 8:e imamens bortgång. När Ma’mun mötte den unge imamen, blev han imponerad av hans kunskap, och han föreslog att imamen skulle gifta sig med hans dotter Ummul Fazl. När de äldre från den abbasidiska klanen fick kännedom om detta beslut försökte de ändra på Ma’muns åsikter. De påminde honom om farorna med att promota ’Alis ättlingar, och den eventuella maktförlusten. Men när de insåg att deras ord inte hade någon effekt på Ma’mun sa de slutligen: ”Trots att du är imponerad av detta barn, är han fortfarande ett barn. Vänta tills han växer upp och blir utbildad, därefter kan du gifta bort din dotter till honom.”

 

Ma’mun svarade: ”Ve över er! Jag vet att detta barn är bättre än er; han kommer från en familj som blivit skänkt kunskap från Gud. Hans förfäder var aldrig i behov av kunskap och karaktär från andra. Om ni önskar, så får ni undersöka honom”.

 

De äldre från abbasiderna gick med på att pröva honom. De gick till Yahya ibn Aktham, den högste domaren (qazi) tillhörande den abbasidiska domstolen, och bad honom om att förbereda några svåra frågor som imamen inte skulle vara kapabel att svara på.

 

Vid en avtalad tid ägde mötet rum mellan Imam Muhammad at-Taqi (A) och Yahya ibn Aktham i närvaron av Ma’mun och de äldre från den abbasidiska klanen. Efter formaliteterna frågade Yahya: ”Vad är din åsikt om en person som jagar medan han är iklädd ihram?” (Ihram betyder en pilgrims kläder; en person med ihram är inte tillåten att jaga).

 

Imam at-Taqi svarade: ”Denna fråga har många aspekter:

-          Var personen utanför det heliga området eller innanför?

-          Visste han att det var förbjudet att jaga iklädd ihram eller inte?

-          Gjorde han det med avsikt eller var det en olyckshändelse?

-          Var han en fri man eller en slav?

-          Var han minderårig eller vuxen?

-          Var detta hans första jakt iklädd ihram eller en annan gång?

-          Var det jagade bytet en fågel eller någonting annat?

-          Var den stor eller liten?

-          Var personen ledsen att han utförde brottet eller var han sorglös över sådana angelägenheter?

-          Var det på natten eller under dagen?

-          Var han iklädd ihram för den lilla eller stora pilgrimsfärden?

 

 

Yahya ibn Akhtam blev mållös av den tioåriga imamens genomförliga analys av frågan! Han kunde inte ens yttra ett ord, och publiken såg tydligt tecken på förlust på hans ansikte!

 

Ma’mun bröt tystnaden genom att säga: ”Prisad vare Allah som bevisade att jag hade rätt gällande min värdering av denne unge mannen.” Sedan vände han sig till de äldre abbasiderna och tillrättavisade dem: ”Inser ni nu vad jag sade tidigare?” Därefter föreslog han giftermålet med sin dotter till imamen, och imamen accepterade det. Den unge imamen reciterade även talet (khutbah) före giftermålet, vilket senare har blivit en vanlig föreläsning för de shiamuslimska giftermålsceremonierna.

 

Föreläsningen lyder enligt följande: ”All pris vare Allah, i igenkännandet av Hans välsignelser. [Jag tillkännager att] det inte finns någon gudom utom Allah, med uppriktig tro på Hans enhet. Och må Allah skicka Sina välsignelser över Muhammed, ledaren till Hans skapelser, och över hans utvalda familjemedlemmar.

 

Det är Allahs nåd över folket att Han har gjort dem fria från de förbjudna [medlen av att tillfredsställa det sexuella behovet] genom den tillåtna [institutionen av giftermål]. Han, den Upphöjde sa:  ”Och välj hustru eller man bland dem av er som är ensamstående och bland dem av era manliga eller kvinnliga slavar som är lämpade för äktenskap. Är de [som ert val faller på] fattiga skall Gud i Sin godhet sörja för deras [behov]; Gud når överallt, vet allt.” (24:32)”

 

Efter giftermålsceremonin, när endast några personer var kvar i samlingen, förfrågade Ma’mun imamen att förse med svaret för de olika situationerna som han hade härlett från Yahyas enda fråga. Den helige imamen gav ett detaljerat svar för alla de situationerna.

 

Sedan föreslog Ma’mun att imamen nu skulle ställa en fråga till Yahya ibn Aktham. Den senare svarade: ”Om jag vet svaret kommer jag att svara, annars kommer jag att lära mig från dig.”

 

Imam Muhammad at-Taqi (A) frågade: ”Kan du beskriva situationen där en man tittade på en kvinna vid gryningen medan det var förbjudet (haram) för honom att göra så, men sedan vid soluppgången var det tillåtet (halal) för honom att titta på henne? Sedan vid solnedgången blev det haram för honom att titta på den kvinnan, men på natten blev det halal för honom att titta på henne? Sedan vid midnatt blev det haram för honom att titta på henne, men vid gryningen blev det halal för honom att göra så?”

 

Yahya ibn Aktham sa: ”Vid Allah! Jag vet inte svaret på denna fråga. Vi kommer dock att dra nytta av ditt svar.”

 

Imamen förklarade svaret på följande vis: “Vid gryningen var kvinnan en slav till någon annan, men vid soluppgången hade mannen köpt henne åt sig själv så att det blev halal för honom att titta på henne.

 

Under middagen frigav han henne så att hon blev haram för honom, men på eftermiddagen hade han gift sig med henne, därmed blev hon halal för honom.

 

Vid solnedgången gjorde han zihar (en ignorant och förbjuden form av skilsmässa), med vilken ens fru blir haram för en person, men vid nattetid betalade han böter för zihar, och därför blev hon halal för honom igen. Vid midnatt skilde han sig från henne, men på morgonen annullerade han skilsmässan och därmed blev hon halal för honom.”

 

På så sätt bevisade den tioårige imamen, från ’Alis och Fatimahs ättlingar, för kalifen och hans följe att Gud har försett dem med kunskap för att vägleda den muslimska umman, då Profeten (S) sannerligen har sagt: “Försök inte undervisa dem, eftersom de inte är i behov av er undervisning.”

 

 

* * *

Man måste komma ihåg att Ma’mun verkligen var en slug politiker. Detta giftermål mellan hans dotter och Imam Muhammad at-Taqi (A) ska inte tas som ett bevis för att han var en shia. Dessa handlingar var endast politiskt motiverade av Ma’mun för att lugna ned de shiamuslimska folkmassornas opposition. Andra motiv för giftermålet kan beskrivas som följande: Genom att ha hans dotter som imamens fru, var Ma’mun garanterad ett kontinuerligt flöde av information om imamens aktiviteter.

 

Genom att bli Ma’muns svärson vid denna unga ålder, hoppades kalifen att imamens personlighet skulle suddas bort med värdsliga lyxigheter och underhållning, och därmed förlora respekten i ögonen av hans efterföljare. Genom detta giftermål ville han visa de shiamuslimska folkmassorna att han respekterar Ahl al-Bayt, och därmed neutralisera deras opposition till hans styre.

 

Ma’mun hoppades på att om Imam at-Taqi fick ett barn med hans dotter, kunde han hävda vara morfar till ett barn från ättlingarna till Imam Ali och Fatima (A). Men Allah (swt) fullbordade inte denna förhoppning eftersom inga av imamens barn föddes från Ma’muns dotter!

 

Imam Muhammad at-Taqi (A) stannade inte länge i Bagdad. Han insisterade att få återvända till Medina med sin fru, Ma’muns dotter. Hans återvändo till Medina, där han stannade till år 220 e.H., kullkastade Mamun ar-Rashids planer.

 

 

3. Mu’tasims styre

Ma’mun ar-Rashid dog år 218 e.H. Han efterträddes av sin broder, Mu’tasim billah. År 220 beordrade Mu’tasim att Imam Muhammad at-Taqi skulle föras från Medina till Bagdad.

En dag kom en person till Mu’tasims domstol och erkände att han hade begått stöld och ville bli bestraffad så att han kunde bli fri från skulden och straffet i livet efter. Koranen säger att straffet för stöld (med vissa kriterier) är att skära av tjuvens ”yad”. Yad betyder: hand, underarm och armbåge. Så kalifen kallade på alla framstående religiösa lärda, inkluderande Imam Muhammad at-Taqi (A), och frågade: ”Varifrån ska tjuvens yad skäras av?”

Ibn Abi Dawud, den högste domaren sa: ”Från vristen”.

Mu’tasim: ”Vad är ditt bevis för det?

Ibn Abi Dawud: ”Ordet ’yad’ har använts i versen för tayammum – ”.. skall ta ren jord och stryka över ansikte och händer..” (5:6)

Några lärda var överens med Ibn Abi Dawud, men andra var oense och sa: ”Skär av tjuvens yad från armbågen.”

Mu’tasim: ”Vad är erat bevis?”

De lärda: ”Ordet ’yad’ har använts i versen för wudhu – ”..tvätta då era ansikten och era händer (samt armar) till armbågarna..” (5:6) – för underarmen.

 

 

Sedan vände sig Mu’tasim till Imam Muhammad at-Taqi (A) och frågade om hans åsikt. Imamen avböjde först om att ge sin åsikt eftersom han var medveten om domstolens politik. Men när Mu’tasim insisterade sa imamen slutligen: ”Alla dessa gentlemän har missförstått detta eftersom endast de [fyra] fingrarna måste skäras av.”

 

Mu’tasim: ”Vad är ditt bevis?”

 

Imamen (A): ”Profeten (s.a.w.) har sagt att sajdah görs med sju kroppsdelar: panna, handflator, knän och [fötternas] två stortår. Om en tjuvs hand eller underarm skärs av, då skulle det inte vara möjligt för honom att göra sajdah, alltmedan Allah har sagt: ”Och platserna för sajdah (masajid) är för Allah (endast)..” (72:18) och det som tillhör Allah ska inte skäras av.”

 

Kalifen gillade imamens svar och beordrade att tjuvens fyra fingrar skulle skäras av. Denna extraordinära händelse, inför publikens åskådning i Mu’tasims domstol, bevisade imamen från Ahl al-Bayts överlägsenhet. Men det skapade dock en extrem känsla av svartsjuka och hat i Ibn Abi Dawuds hjärta.

För att hitta ett passande tillfälle varnade Ibn Abi Dawud kalifen mot att ovarsamt promota Imam Muhammad at-Taqi (A) genom att följa hans åsikt offentligt och avvisa de andra lärdas åsikter. Han fyllde kalifens öron till den graden att kalifen började se imamen som ett hot mot hans egna kalifat.

 

Under de sista dagarna av Dhul Qa’dah 220 e.H. blev imamen förgiftad av sin fru, Mu’tasims brorsdotter, och han dog som en martyr. Hans kropp begravdes bredvid hans farfars grav i Qurayshi-begravningsplatsen i Bagdad, som nu är känd som Kazimayn.