Hur haditherna samlades in

Av: Dr. Ali Shomali

Under Profetens livstid

Den viktigaste källan för förståelsen av islam och därmed även till shi’a-islamiskt tänkande efter den Ärofulla Koranen, är profeten Muhammads sunna som består av hans ord, handlingar och tysta medgivande av det som skedde i hans närvaro. Koranen ger på ett tydligt sätt en så hög ställning till Profeten att han kallas den som är ansvarig för att förklara Koranen (16:64) och att undervisa i Koranen och i visdom (62:2). Profeten är den fulländade förebilden för de troende (33:21). Han talar aldrig utifrån sina egna önskningar (53:3). Muslimer uppmanas att hålla fast vid det han erbjuder dem och att avhålla sig från det han förbjuder dem.

Vetskapen om de ovannämnda verserna och många andra liknande verser, som handlar om Profetens ställning, och medvetandet om att han var en budbärare, som hade valts direkt av Gud och tilltalats av Honom, fyllde inte bara många shi’a-muslimer, utan även andra muslimer, med en uppriktig kärlek och hängivenhet till Profeten Muhammad.

Muslimerna började tidigt skriva ned traditionerna om Profeternas Insegel och föra dem vidare till dem som varit frånvarande när yttrandet gjordes. ‘Abdullah bin ‘Amr bin al-‘As, Samarah bin Jundab, Sa’d bin ‘Ubadah, Jabir bin ‘Abdullah al-Ansari och många andra samlade in berättelser om Profeten och sammanställde dem i skriftsamlingar, som kallas Sahifah. En välkänd hadith berättar att ‘Abdullah bin ‘Amr bin al-‘As brukade skriva ned allt han hörde att Profeten hade sagt, men att Quraysherna förbjöd honom att göra det. De hävdade att Profeten var en mänsklig varelse, som talade både när han var arg och när han var lycklig (de ansåg att hans ord kunde vara påverkade av hans känslor och därför inte alltid helt avsiktliga). Då slutade Abdullah att skriva ned hadither och gick till Profeten och berättade för honom vad som hade hänt. Profeten pekade på sin mun och sade: ”Skriv! Jag svär vid Honom som har mitt liv i Sin hand att ingenting annat än sanningen någonsin har kommit ut härifrån.[1] Imam Ahmad berättar en hadith, som går tillbaka till Abu Hurayrah, där Profeten Muhammad uppmanar sina följeslagare att skriva ner hans hadither (eller yttranden) och lämna det nedskrivna till en man som hette Abu Shat”.[2] Sedan citerade Imam Ahmad ett uttalande av Abu ‘Abd al-Rahman där han sade att det här var den starkaste och säkraste hadithen, som någonsin berättats, för att visa hur viktigt det var att skriva ned hadither, eftersom hadithen ju innehåller en befallning från Profeten själv.

Denna händelse visar att en del människor ogillade att haditherna nedtecknades. De saknade förmågan att rätt värdera Profetens ställning. Emellertid lyssnade inte muslimerna på deras åsikt och fortsatte att nedteckna hadither.[3]

Tiden under den förste kalifen

En känd sunni-muslimsk lärd, Dhahabi, skriver i boken Tadhkirat al-Huffaz (Till Minnet av dem som Lärde sig Utantill) att Abu Bakr kallade samman folket och sade:

” O folk! O Profetens följeslagare! Ni berättar om Profeten trots att det inte finns samstämmighet mellan er. Därför är det bäst att inte längre föra traditionerna om Profeten vidare och om någon frågar er om Profetens åsikt i någon fråga, svara då helt enkelt att vi har Allahs bok och att det är tillräckligt för oss. Det är tillräckligt: allt som är tillåtet i Koranen är tillåtet (halal) och allt som är förbjudet i Koranen är förbjudet (haram). Gå inte längre. Säg inget om Profetens åsikter och om traditionerna om honom.”[4]

Tiden under den andre kalifen

Under den här tiden vidtogs ännu strängare åtgärder mot dem som ville föra traditionerna om Profeten vidare. Ett mycket talande exempel är en berättelse om Qarazah bin Ka’b, som var en av Profetens följeslagare. Han säger att den andre kalifen skickade en grupp ansarer till Kufa och bad honom följa med dem.[5] Kalifen själv eskorterade dem ända till en plats utanför Medina, som hette Sira’, och frågade dem: ”Vet ni varför jag eskorterar er och har kommit med ända hit?” Qarazah svarade: ”Därför att du ville visa respekt för ansarerna.” Den andre kalifen bekräftade det och tillade att han hade något viktigt att säga. Han sade: ”Ni är på väg till människor, vars tungor rör sig vid (läsningen av) Koranen såsom dadelpalmen (rör sig med vinden). När ni kommer fram, kommer människorna att säga: ’Muhammads följeslagare har kommit. Muhammads följeslagare är här.’ De kommer att be er berätta hadither. Akta er. Uppehåll dem inte med Profetens hadither. Då jag skall samarbeta med er och stå på er sida (sharik).” Sålunda bad den andre kalifen dem att inte nämna haditherna och han sade att han skulle stödja dem och att han hade bestämt sig för samma handlingsplan.”

Precis det som den andre kalifen hade förutsagt hände när delegationen kom fram till Kufa. Människorna kom fram och bad dem återge Profetens ord och hadither. Liksom andra muslimer kände de en innerlig kärlek till Profeten och ville veta och höra vad Profeten hade sagt. De ville inte försumma att lära sig något av Profeten, som var deras föredöme och höra hans förklaring av Koranen. Emellertid sade Qarazah: ”Jag nämnde inte några hadither.”[6]

I boken Sunan berättar al-Darimi en tradition, som går tillbaka till Sha’bi, som säger att han var tillsammans med Abdullah bin ‘Umar (den andre kalifens son) under ett helt år men att han inte hörde honom berätta en enda tradition om Profeten.[7] Al-Darimi berättar vidare att det fortsatte på samma sätt under en ännu längre tid - hela två och ett halvt år - och att ‘Abdullah [8] bara har berättat en enda hadith för honom. Han berättar också en hadith, som går tillbaka till Sa’d bin Yazid, som säger att han en gång reste tillsammans med Sa’d bin Abu Waqqas till Mekka. De var tillsammans på själva resan till Mekka, under hela vistelsen i Mekka och på återfärden till Medina, men ändå hörde han inte Sa’d bin Abu Waqqas berätta en enda tradition om Profeten. Ännu mer uppseendeväckande händelser inträffade under den här tiden. Dhahabi berättar i boken Tadhkirat al-Huffaz, att tre av profetens stora och berömda följeslagare kastades i fängelse för att de fört traditioner om Profeten vidare. En av dem var den berömde skrivaren (katib) och Koranuppläsaren Ibn Mas’ud, som hade blivit muslim mycket tidigt och som hedningarna från Qurayshernas släkt hade misshandlat.[9]

Tiden under den tredje kalifen

Förbudet att berätta hadither fortsatte att gälla. Det är mycket intressant att den tredje kalifen, ‘Uthman bin Affan, ibland hänvisade till de två första kalifernas sunna eller seder och bruk, när han hävdade att traditionerna om Profeten måste tystas ner. Han brukade

t.ex. säga att ingen fick nämna sådana traditioner, som inte redan hade nämnts under Abu Bakrs eller ‘Umars tid. Då vi vet att det var förbjudet att berätta traditioner under de två första kalifernas tid, gällde förbudet automatiskt även under hans egen tid.

Vad var orsaken till försöken att hindra att traditioner om Profeten nedtecknades och fördes vidare? Den vanligaste förklaringen var att människornas uppmärksamhet skulle kunna avledas från Koranen om de tilläts berätta traditioner om Profeten.[10] Om två saker, Koranen och sunna, skulle vara tillåtna samtidigt skulle människor ägna mindre uppmärksamhet åt Koranen. De skulle glömma den och det i sin tur skulle medföra att Koranen inte längre var skyddad mot bortfall och ändringar.[11]

Det fanns emellertid ingen orsak att vara bekymrad för att Koranen inte skulle bevaras, eftersom det redan under Profetens livstid fanns många människor som hade lärt sig Koranen utantill och ett stort antal kopior redan hade gjorts. Vi vet att Profeten själv hade talat om för muslimerna på vilket sätt verserna och kapitlen i Koranen skulle ordnas. Vi vet också att den tidens araber hade utmärkt minnesförmåga. Det fanns ingen orsak till oro att Koranen skulle glömmas bort eller ändras. Det är inte heller möjligt att tänka sig att muslimerna skulle vara så vårdslösa eller svaga att de inte skulle kunna vårda Koranen och Profetens yttranden samtidigt. Det är otänkbart att ett folk med så många stora personligheter och som ägde den gudomliga gåvan att minnas, inte skulle kunna förvalta två dyrbarheter samtidigt.

Shi’a-muslimerna tillsammans med de senare sunni-muslimska hadith-samlarna och kaliferna från och med ‘Umar bin ‘Abdul ‘Aziz delade emellertid inte denna uppfattning. De ansåg att den inte var i överensstämmelse med Koranens uttryckliga anvisning, som är att följa den islamiska förebilden i uppförande som Profeten visade i sin sunna. Det är omöjligt att tänka sig att grundaren av en ny lära skulle få framföra sina tankar under sin livstid, men att man efter hans död, eller även tidigare, skulle uppmana folket att inte nämna eller nedteckna eller ens bry sig om det som han hade sagt eller gjort. Kan man vänta sig att människor under sådana förhållanden skulle förstå en lära som ju var resultatet av uppenbarelser och vars källa människor inte hade omedelbar och direkt tillgång till? Hur kunde det vara möjligt att begära av människor att de skulle förstå Koranen om man samtidigt åsidosatte undervisningen och anvisningarna från den mannen, vilken Koranen hade uppenbarats för, och vilken, såsom det står skrivet i Koranen, hade fått i uppdrag att undervisa i och förklara Koranen?

Under alla förhållanden har både shi’a- och sunni-muslimska lärda nedtecknat tydliga anvisningar som går tillbaka till Profeten själv, om nödvändigheten att föra hans hadither vidare. Ett exempel är de berömda och historiska orden som Profeten uttalade under det sista året av sitt välsignade liv på återfärden från sin sista vallfärd till Mekka (hajjat al-wida’): ”Må Gud göra de människorna lyckliga som lyssnar till mitt tal och som förstår det och som sedan för det vidare till dem som inte har hört det.” Det finns många människor som har förmågan att förmedla sådana kunskaper, som de själva kanske inte har. Det finns även många människor som kan förmedla kunskap till dem som har mer kunskap än de själva. Många traditioner berättar om att profeten bad för dem som lyssnade på hans ord och som sedan berättade vidare vad de hört honom säga. Hos Bukhari i Sahih finner vi ett annat exempel på en hadith där Profeten säger: ”Den som är närvarande måste berätta för den som är frånvarande då det bland de frånvarande kan finnas människor som kan förstå bättre än de som är närvarande.”[12]    

Förvisso är det så att inte bara många av Profetens följeslagare utan även alla de stora hadith-samlarna såsom Imam Ahmad bin Hanbal, Muslim och Bukhari som kom senare, kände sig ansvariga för att haditherna blev nedtecknade och att de fördes vidare till andra. De sammanställde inte bara Profetens hadither utan även det som hans följeslagare och de som kom efter dem (al-tabi’un) hade sagt. Detta var en av de vägar, på vilka den islamiska kulturen kunde spridas ut över världen. Profetens vägledning var och är nödvändig inte bara för dem som hade direkt kontakt med honom och kunde lära sig av honom själv utan även för dem som kom senare.

Det förtjänar att nämnas här att shi’a-muslimerna genast från allra första början ägnade stor uppmärksamhet åt Profetens sunna. De var fast beslutna att i skrift bevara Profetens traditioner eftersom de ansåg att det var förutsättningen för rätt trosutövning och för att hans budskap skulle kunna överlämnas till eftervärlden. Trots att en del av dem miste livet och andra kastades i fängelse, fortsatte shi’a-muslimerna att samla in och nedteckna Profetens hadither.