Motiven bakom Profetens krig

Till skillnad från de självcentrerade härskarna och kungar världen över vilka krigar för expansion, för utvinning av mänskliga krafter, plundring av andras rikedomar och naturresurser, vägrade profeten att ta till svärdet och slåss om det inte var nödvändigt och oundvikligt. Istället lyfte han Koranens och de gudomliga lagarnas fackla och krigade endast för att ta bort stötestenarna och taggarna som obarmhärtigt stoppade frälsningens flöde. Detta för att sanningens och rättvisans fana skulle erbjudas människorna som ville finna frälsningen.

Samtliga strider som profeten och muslimerna fick utstå var antingen i direkt eller indirekt självförsvar mot tyranner som tillfogade alla typer av förtryck mot Guds rena varelser och förhindrade islam med alla medel som det delvis har beskrivits ovan. Det är en självklarhet att sådana strider är nödvändiga och att ingen profet kunde undvika att bekämpa dem som avser att ödelägga det mänskliga samhället och orsaka korruption och sociala förfall. 

Islam kritiker propagerar mot profetens heliga krig och försöker överdriva även de falska berättelserna som de hittar i en del islamiska böcker. De försöker bevisa att drivkraften bakom dessa krig var brottslighet. Med dessa försöker de skapa en klyfta mellan islam och icke muslimer och på detta sätt stoppa islams spridning. Den som betraktar profetens personlighet, vilken delvis belystes i början av denna kortfattade skrift, förstår enkelt att dessa anklagelser är grundlösa. Detta kapitel avser dock genomgå de krigen som Profeten fick utstå.

Det bör dock nämnas att profetens personlighet enligt gamla testamentets profetior är att han kommer att utstå krig men inte kommer att tyna eller brytas.

Slaget vid Badr

Efter 13 års lidande lämnade profeten Mecka och emigrerade till Medina. Men tyrannerna i Mecka slutade inte plåga muslimerna som var kvar i Mecka och hindrade de att utvandra mot Medina eller ens lämna Mecka.[1]

Samtidigt beslutade tyrannerna att straffa Medina med en svår ekonomisk sanktion. De hade förbjudit handelskaravanerna att transportera livsmedel till Medina. Denna belägring utsatte folket i Medina inför många problem och svårigheter vilket tvingade stadens handelsmän att fara mot Rödahavskusten för att kunna köpa livsmedel.[2]

Abu Jahl,en av tyrannerna i Mecka, skrev också ett extremt hårt och fräckt brev till profeten och hotade honom med en invasion mot Medina.[3]

Det var under en sådan situation Gud uppenbarade följande verser: 

’Tillåtelse för de som krigas[att kriga] för de förtrycktes, och Gud kan stödja dem. De som orättfärdigt utdrevs från sitt samhälle, blott för att de säger ”vår Herre är Gud”. (Koranen 22:39-40)

Profeten beslöt sig att stoppa muslimernas lidande i Medina, genom att försöka stoppa tyrannen Abusufyans karavan som omfattade flera andra ledares förmögenheter. På detta sätt skulle muslimerna få tillbaka en del av deras egendomar som de hade förlorat när de lämnade Mecka. Profeten lämnade Medina tillsammans med 313 personer. Många gick tillfots eller fick turas om att rida på kamelerna.

     Abusufyan fick veta att profeten förberedde sig för att attackera den stora karavanen och betalde därför någon som fick meckaborna att skyndsamt skicka ca tusen välutrustade krigare mot hotet från muslimerna. Själv ändrade han kurs och fortsatte mot Mecka, medan hären från Mecka jublade att kunna få muslimerna tillsammans i sitt grepp. 

När profeten fick veta detta, vände han sig till muslimerna och sa att vi hade kommit för karavanen, men istället är en annan utrustad här på väg mot oss. En del blev ängsliga och föll i ångest och sade till Profeten att de har lovat att skydda honom i Medina och nu är de utanför staden. Meqdad och Saed ben Muaath sa till Profeten att de är med honom varthän han vill. Profeten utlovade dem segern trots färre redskap och antal män.

När slaget var över hade närmare sjuttio krigare av tyrannernas armé stupat och ca sjuttio gripits. Profeten frigav fångarna om de betalde en lösen eller om de lärde tio muslimer att läsa och skriva.[4]

Detta var det första slaget i islams historia, som ägde rum efter 14 års lidande. Muslimerna var inte ute efter krig utan efter sina ägodelar och vann över dessa tyranner. Trots det ser betraktaren hur barmhärtigt profeten behandlade dessa fångar som hade kommit för att döda honom.[5]

Uhud Slaget

Då idoldyrkarna hade förlorat 70 krigare i Badr slaget ville de hämnas till varje pris. De dessutom kända för sitt högmod och kunde inte stå ut med en sådan kränkande förlust, de bestämde sig attackera Medina året därpå, dvs. år 3 e.h. Profeten mötte de i utkanten av Medina vid Uhuds bergsområden. Muslimerna höll återigen på att segra men då bågskyttarna lämnade sina poster när de bedömde att slaget var över, trots tidigare varningar från Profeten, förlorade muslimerna detta krig och många muslimer dödades och Profeten själv skadades.[6]

Under detta slag föll Profetens farbror Hamza och många andra bland de närmaste kompanjoner. När idoldyrkarna hade gått, kom muslimerna ner och såg skändningen av kropparna, inte minst Hamza vars näsa, öron och mage hade skurits och Abusufyans fru Hind hade tuggat och spottat från hans lever. Profeten begrät sin farbror och begravde sina kompanjoner. Många trodde att profeten skulle straffa skyttarna som lämnade sina posteringar och även de som övergav honom och sprang mot berget undantaget de få som stod vid hans sida och fortsatte försvara och strida tillsammans med honom tills de kom upp på berget.

Men muslimerna som nu var i moskén hörde varken någon hårdare eller mildare kritik från sin skadade Profet som förlorat sina närmaste följeslagare. Gud uppenbarade koranverser som visar att de som övergav profeten eller hans restriktioner föll för satans fälla och att Gud förlåtit dem.

De som vände ryggen när två härarna möttes, kunde förledas av satan enbart på grund av fel som de tidigare begått. Men Gud har nu utplånat deras synd Gud är förlåtande och överseende.(3:155)

Profeten sökte heller inte hämnas på tyrannerna som hade attackerat Medina. Utan fortsatte lära ut islam och försökte nå fram med sitt budskap till folk som levde i mörkren. Han gjorde detta med all kraft han hade efter som han nu hade bara sju år kvar innan sin bortgång.

Vallgrav slaget

Banu Nadhir var en judisk stam som bodde i Medina och slöt ett fredsavtal med Profeten när han kom dit. Trots att de visste att han var den utlovade Profeten och tidigare banade väg för honom i Medina, kunde deras herrar inte låta judarna att komma till tro undantaget de fåtaliga som konverterade till islam.[7]

Koranen berättar flera verser som visar att judarna trodde och banade väg för Profeten och varnar dem att inte vara hans främsta förnekare, inte minst med tanke på att hans uppdrag och uppenbarelse bekräftade att judarnas och kristnas lära verkligen hade ett gudomligt ursprung.

Tro på vad Jag nedsänt, bekräftande det som ni har med er, och var inte dess främsta förnekare, och sälj inte mina tecken mot ett litet värde. (Koranen 2:41)

När uppenbarelse från Gud, bekräftande det som de har med sig, kom till dem. Och de brukade be om seger med honom[som förmedlare]om seger över dem som förnekade, men när han kom till dem vilken de kände, förnekade de honom. Förbannelsedrabbar förnekarna.(Koranen 2:89)

När en människa envisas mot sanningen visar hon att hon varken dyrkar eller tjänar sanningen utan har andra avgudar. På samma sätt som översteprästerna insåg att Kristus (frid vare med honom) utgjorde ett hot mot deras position försökte de tysta ner och döda honom, judarna i Medina och utanför Medina försökte slå ner budskapet som inte överensstämde med deras tycke.

Banu Nadhir var den första klanen som förrådde profeten. Profeten var vid deras områden för den gudomliga mission men några av herrar i Banu Nadhir bestämde att kasta stenar på honom, när han vilade vid någon av deras väggar. Gud uppenbarar detta för profeten, som ställer sig upp, lämnar stället och skickar ett bud till dem att ni måste lämna Medina på grund av morplanen. De förstår att de inte kan stå emot Profeten och bestämmer sig för att lämna Medina, men någon hycklare som också varit i kontakt med dem, utlovade en styrka på 2000 man som skulle skydda dem mot Profeten. Därför meddelade de Profeten att de inte kommer att lämna Medina. Profeten skickade Ali (fvmh) som belägrade dem. När de, efter tre veckors belägring gav upp, gick profeten med på att alla får lämna sina vapen och ta med sig sina ägodelar, trots att de svikit sitt avtal och lämna Medina.[8]

Judarna förstörde vad de kunde förstöra bland sina hem för att inte komma muslimerna till nytta och lämnade Medina.

Det är Han som förmådde skriftens folk som förnekade sanningen, att överge sina hem vid det första uppsamlandet. Ni tvivlade på att de skulle ge sig av [utan strid] och de trodde att de var väl skyddade mot Guds makt i sina fästen. Men Guds kom till dem från ett håll som de inte hade räknat med, och fyllde deras hjärtan med skräck de raserade sina hem med egna händer - och de troende [rev vad som återstod]. Ta lärdom av detta ni insiktsfulla. (59:2)

Deras ledare och ryttare Hay Ben Akhtab samt flera av deras herrar gick till Mecka för att uppegga Quraysh mot islam och muslimerna med målet att utrota islam och muslimerna. Quraysh tog tillfället i akt, samlade en stor armé från olika grupper som inte ville se islam spridas i Arabien och började tåga mot Medina. Nu hade det gått ca två år sedan Uhud kriget och Profeten hade lyckats med sina predikningar att mer än tiodubbla antalet muslimer.

Muslimer som inte kunde möte hären från Mecka grävde vallgravar runt staden och ställde upp framför fiendens armé, vars antal uppgick till 10000 krigare. Majoriteten av muslimernas armé som endast var ca 3000 man var sjunkna i sin rädsla och undrade hur de skulle klara detta slag. Samtidigt började hycklarna bland muslimer och de med sjukliga hjärtan att sprida och skrämma muslimerna ännu mer och flera började tala om att de hade lurats om att islam skulle aldrig förintas osv. fortsatte muslimerna rasa inneifrån.

 Plötsligt fick de nyheten att Bani Quradhah[9]  hade svikit deras avtal med profeten och stod nu allierade med hären som omringat Medina och de skulle attackera muslimerna söder ifrån. Därmed hade muslimerna fallit i ett bakhåll, vars mål var att utrota muslimerna.[10]

Hycklarna bland muslimerna började tala alltmer om att profeten inte var utsänd av Gud och att de blivit lurade. Profeten skickade en mindre styrka söderut för att skydda kvinnorna och barnen från Bani Quraydhas eventuella attack. I en sådan stämning efter mer än tre veckors belägring, meddelade Profeten muslimerna att de kommer att besegra den oheliga alliansen. Två avgörande händelser för denna seger var att Gud lät en kall storm blåsa bort idoldyrkarnas läger och spred skräck i deras hjärtan.

En annan händelse är imam Alis seger över den legendariska krigaren och befälhavaren Amr ibn Wed Alameri när han hoppade med sin häst över kanalen och utmanade krigare medan han svor åt Profeten och muslimerna.[11] Amrs chanslösa fall mot Ali(fvmh) spred en skräck bland judarna och avgudadyrkarna som på ett förödmjukande sätt lämnade Medina.

Bani Quraydha

Efter att judarna och idoldyrkarna misslyckats med sina försök, vände sig profeten till deras enda styrka som var kvar nämligen Bani Quraydhah och belägrade deras fästen. När de insåg att läget var hopplöst gav de upp och överlämnade sig. Profeten hade tidigare låtit Bani Nadhir lämna sitt fäste utan att straffa någon av dem, de ville därför ha samma uttåg vilket de inte fick.  

Aws klanens män som var bundsförvant med Profeten, frågade profeten att förlåta Bani Quraydha. Profeten och judarna accepterande(accepterade) att låta en av Aws ledarna som hade skadats att döma deras svekfullhet som ämnade utrota muslimerna.

Saad Ben Muaaz dömde att döda krigarna från klanen och förslava de andra. Profeten accepterade detta.[12]Hur många var krigarna som mördades? Kända siffrorna är alltifrån 400-900. Islamkritiker har kritiserat profeten för detta. Faktum är att profetens acceptans av domen mot deras krigare inte var något felaktigt, utan förlät inte just denna klan till skillnad från vad han alltid gjorde mot sina motståndare. Att döda krigarna som avsåg att döda även kvinnorna och barnen såsom deras heliga skrifter påbjuder, kan inte vara felaktig i synnerhet då ett sådant krig där alla hade allierat sig mot muslimerna. Givetvis tror muslimer inte att Guds lag är sådan som den beskrivs i Bibeln, men nedan är några exempel som visar hur judarna tänkte och förmodligen tänker:

Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava haft med män, med mankön, att skaffa. Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa, dem mån I låta leva för eder räkning. (4 Mos 31:17-18)

Vad var deras brott undrar läsaren? Vem är det som ger dessa order? Vilka är offren? Offren är tiotusentals Midjaniter, vars enda brott var att några lösaktiga kvinnor har lagt sig med några lösaktiga israeliter. Den som, påstås beordra dessa massakrer är Moses(fvmh), som Midjaniterna hade tagit emot under tioårs flykt. Det var inte nog att döda alla män, nu beordrar han israeliterna att de skall döda alla undantaget flickorna som förslavas. Nedan är ett annat exempel där brottet är avguderi. Då skall israeliterna inte bara döda spädbarn, flickor och alla människor utan även boskapen skall huggas ihjäl:

så skall du slå den stadens invånare med svärdsegg; du skall giva den och allt vad däri är till spillo; också boskapen där skall du slå med svärdsegg. Och allt byte du får där skall du samla ihop mitt på torget, och därefter skall du bränna upp staden i eld(5 Mos 13:15-16)

Tänkte judarna som allierade sig med avgudarna att förgöra muslimerna på samma sätt? Svaret enligt historiska källor som nämner berättelsen och dessa samt tiotals andra bibelcitat att de var tillåtna om inte påbjudna att döda sina motståndare på detta sätt. Faktum är att judiska extremister än idag under 2000-talet har en sådan mentalitet. Den som undersöker kan överraskas att medan Hitler plågade och dödade judar i Europa, begick sionistiska terroristgrupper massakrer mot palestinska byar. Nedan är ett annat exempel där israeliterna utmanas skoningslöst utrota folk inte för att dessa har begått något brott utan bara för att Gud har utlovat israeliterna landet:

Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som anda har bliva vid liv, utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna, såsom HERREN din Gud, har bjudit dig. (5Mos 20:16-17)

Josua(fvmh) som var Moses efterträdare påstås nedan befalla att utdriva alla 12000invånarna ur sin stad och mörda dem:

Och när Israel hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allasammans så som hade fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände hela Israel tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där. Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai. (Josua 8:24-25)

Är det fel att döda krigarna som svek avtalet, anslöt sig till alliansen och avsåg att döda muslimerna, både män och kvinnor, barn och gamla, medan rätt och förståeligt när israeliterna dödar även barnen? Detta är en fråga som islamkritiker som är bibeltroende bör tänka på innan de kritiserar Profeten. 

Faktum är att det finns mycket som tyder på att Profeten skulle varken ha accepterat mordet på 900 eller 400. Han accepterade inte domen att avrätta krigarna utan utan endast de som hade en roll och deltagit på något sätt i detta försök att förgöra muslimerna. Men historian har återigen begått orätt mot Profeten då även muslimer fallit för historisk förfalskning även i detta fall. Det finns en källa med en autentisk länk som säger att krigarna som avrättades endast var 40 personer. Medan det intressanta är att flera av berättarna som anklagar profeten för att ha accepterat domen på 400-900 män, är judar från just Bani Quraydha, en del av länken.[13] Det bör nämnas att Seied Mortadha Al-Ameli i sitt stora verk som rör Profetens liv i över 35 volymer nämner följande siffror som historiker har nämnt som antalet avrättade från Bani Quraydha:300, 400, 450,600, 600-700, runt 700, 700-800, 800-900 och slutligen även 1000.[14] Han kritiserar dessa siffror på grund av flera punkter som är värda att reflektera över.

1.      Kvinnor och barn som förslavades efter slaget var 750, 900 eller tusen. Hur kan då krigarna vara lika många som kvinnorna och barnen tillsammans? Han menar att antalet barn och kvinnor måste ha varit fler dubbel antalet krigare.

2.      Koranen talar om att muslimerna fick döda en grupp och ta en annan som krigs fångar.

Och Han drev ut dem bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser, som hade stött angriparna, från deras befästa torn och, darrande av skräck, [gav de sig utan strid]; några hade ni dödat och de övriga tog ni till fånga. Och Han gav er i arv deras land och deras hus och deras ägodelar och [lovade er] land, där ni ännu inte har satt er fot. Gud har allt i Sin makt. (33:26-27)

Läsaren bör också ha åtanke att denna oenighet kring antalet döda minskar trovärdigheten inte minst med tanke på att dessa berättelser spreds under umayyadernas dynasti. Umayyaderna som var kända för sitt hat och krig mot Profeten och lyckades till sist 30 år efter hans bortgång ta över makten i det islamiska riket.[15]

Bani Mustalaq slaget

Bani Mustalaq var en grupp av Khaza”ah klanen som vidtog aggressiva aktioner mot muslimerna. Profeten gick till attack och avvärjde deras hot med ett slag som medförde både parterna 10-12 personers. Detta slag inträffade i 6 e.h, dvs. ett efter vallgrav slaget.[16]

Khaybar slaget

Judarna hade sitt starkaste fäste i Khaybar, där hade de militära och ekonomiska förbindelser med bland annat Meckaborna. Bland dem fanns klanen Bani Nadhir som hade kommit i kanalslaget för att utrota muslimerna. De sökte nu alliera sig återigen med idoldyrkarna för att kriga mot muslimerna. Profeten insåg deras fara och skicka en här på 1600 man och belägrade och besegrade den, med 3-98 antal döda enligt olika historiska källor.[17]  

Slaget vid Muetah

År 8 e.h. skickade Profeten Harith Ibn Umar med ett brev till kungen i Basra, vid Syrien-Jordanien som var under romarnas ockupation, men hans sändebud dödades vid Muetah.[18] Profeten uppmanade muslimerna marschera mot armén Mutah. Muslimerna som själva var 3000 man överraskades av 100,000 Romerska soldater. Slaget bröt ut mellan de två arméerna, muslimernas befälhavare Zayd ibn Harith sedan Jafar ibn AbiTalib, och Abdullah ibn Rawahah stupade i ett tappert slag men majoriteten av muslimerna kunder reträttera och återvände till Medina.[19]

Mecka Befrias

I Hudaybiyah fredsavtalet hade Quraysh lovat Profeten att inte attackera muslimerna eller deras bundsförvanter. Avtalet innebar också att muslimerna får missionera utan att behöva attackeras. Under ca 1,5 år spreds islam väldigt snabbt i Arabien. Quraysh kommer överens med Bani Bakr klanen för att attackera Khuzaah klanen, som inte var muslimer men var allierade med dem. När Profeten fick höra attacken som bundsförvanterna utsatts för och mobiliserade genast 10000 man som marscherade mot Mecka.[20] Men han valde att inte meddela härens mål då han visste att Meckabornas spioner skulle meddela Mecka och ett krig skulle vara oundvikligt och målet var inte att döda människor utan att rädda dem.

     Därmed red han kärleksfullt mot sina förtryckare som hade tagit varje tillfälle i akt att plåga och döda muslimerna. När hären var i närheten av Mecka fanns det inte längre någon chans för Abusufyan och hans män att stoppa muslimerna.  Profeten omringade staden på bergen som omger den. På kvällen kunde idoldyrkarna skrämmas av lågorna som fanns vid varje tält runtomkring staden. Meckaborna gav upp direkt, på morgonen medan muslimerna förberedde intåget hör Profeten en av befälhavarna ropa ”idag är hämndens dag, idag är…”, Profeten beordrar Ali(fvmh) att ta befälet från honom och ropa: idag är barmhärtighetens dag, idag är försoningens idag. Därmed befriades Mecka utan något större strid. Sedan höll profeten ett tal till tyrannerna som fortfarande vägrade acceptera islam. ”… ni var de sämsta grannarna för profeten, ni anklagade mig för lögn, förföljde, tog till svärd och drev bort mig. Ni nöjde er inte med detta utan ni kom till min tillflykt och krigade mot mig…” Idoldyrkarna var säkerligen förskräckta i väntan på vad Profeten skulle döma dem med, samtidigt som de kände till hans barmhärtighet men att höra detta var förmodligen inte det som de inväntat”Gå ni är frigivna”[21]

När meckaborna såg detta valde många av dem att konvertera till islam, medan andra fortsatte hatfyllt kriget mot honom, en del med islamisk mantel, vilka koranverserna beskriver och fördömer.[22]

Hunayn och Taif

När idoldyrkarna i Arabien såg att profeten och hans budskap vann alltfler anhängare och klaner, bestämde sig Hawazen klanen att samla en armé mot muslimerna. Profeten meddelade muslimerna detta och med en här på 10000-12000 man möttes arméerna vid dalen Hunayn, där avgudarna berett ett skickligt bakhåll för muslimerna. Alla muslimerna undantaget några hundra flydde från slagfältet. I detta kritiska underläge lämnad av modlösa muslimer och snart var omringad av fienden, bad profeten Ali(fvmh) som hade fanan att döda fiendens ledare som bar fanan. När de flyende muslimerna såg hur fiendens fana föll stormade de tillbaka vilket slutade med en stor seger för muslimerna.[23]

Om man räknar de som stupat bland både muslimer och deras fiender ser man att antalet inte var mer än ca.1500 personer. Man bör inte försumma vad muslimerna fick utstå, varför de krigade och hur barmhärtigt profeten var mot sina fiender när de var i underläge.