Att avvika från förnuftet

Av: Murteza Mutahhari

En annan sak som bevisar att koranen framhåller förnuftets anseende och lägger stor vikt vid det, är koranens kamp mot förnuftets avigsidor. För att förklara detta ämne måste vi först som utgångspunkt förklara ett annat. I många fall begår det mänskliga förnuftet och tanken uppenbara fel. Detta är något som händer oss alla. Naturligtvis är det inte bara förnuftet det gäller, eftersom känslor och begär också kan orsaka felaktigheter. Synförmågan kan till exempel visa upp tiotals olika fel och brister. men när man använder förnuftet händer det ofta att man med dess hjälp drar en slutsats och sedan grundar en följande slutsats på den. Senare upptäcker man att den första slutsatsen var fel. Här uppstår frågan om man måste sluta använda sitt förnuft därför att man vid några tillfällen har använt det fel eller finns det någon speciell metod att komma underfund med sina tankefel och försöka hindra att de upprepas? Det var sofisterna som först svarade på denna fråga med att säga att det inte är tillåtet att lita på förnuftet och att det är rena dumheten att alls försöka sig på logiska resonemang. Här gav filosoferna solisterna svar på tal, till exempel genom att säga att alla de andra sinnena kan ha lika mycket fel som förnuftet, men ingen säger för den skull att de måste undertryckas och inte får användas längre. Därför att det var omöjligt att lägga förnuftet åt sidan beslöt de stora tänkarna att begränsa möjligheterna till misstag. När de granskade denna möjlighet lade de märke till att varje resonemang egentligen består av två delar: innehåll (madi) och form (surat).

Det är som en byggnad där material som cement, tegelsten, murbruk, järn och så vidare kommer till användning (materialet) och tar skepnad i en byggnad (formen). För att byggnaden skall anses väl och stadigt byggd måste man både använda lämpliga material för den och även ha fullständiga och rättvisande ritningar.

Det gäller också vid förnuftsresonemang att man måste ha både rätta innehållet i dem och rätta uttrycksformen för att vara säker på ett gott resultat aristotelisk' logik den formella logiken, kom till för att ge en god uppfattning om förnuftets form eller konstruktion och ge den en korrekt bedömning. Den formella logikens uppgift är att skilja mellan det rätta och det felaktiga i förnuftets sätt att resonera, och hjälpa människan att undvika felslut i sina resonemang.

Men det väsentliga är att denna logik inte räcker till för att garantera en slutledningskedjas korrekthet. den tar nämligen bara hänsyn till ena sidan av saken. För att även garantera innehållet i slutledningen (teoremet) behöver vi också vad som kallas «elementär logik» (mantiq madi). Det innebär att vi måste ha en måttstock att mäta kvaliteten på tankens innehåll med.

Tänkare som Bacon och descartes strävade efter att uppnå detsamma för den elementära logiken som aristoteles gjort för den formella. Deras måttstockar nådde i stort sett inte upp till aristoteles' logik, men kunde ändå i någon mån hjälpa människan och hindra henne från att begå rena tankefel. Men det kanske kan förvåna att koranen också har lagt fram punkter för att hindra människan från att draga felaktiga förnuftsmässiga slutledningar, punkter som på alla sätt överträffar dem descartes satte upp, både formellt och elementärt.