Hjärtat i Koranen
Av: Murteza Mutahhari
Det som litteratur och gnosticism (’irfan) menar med «hjärtat» inte är det organ som finns i kroppens vänstra sida och som liksom en pump håller blodet igång genom vener och artärer. «Häri finns sannerligen en förmaning för den, som har hjärta.» (50:36)
Med hjärtat menas uppenbarligen en upphöjd och ädel känsla som ingenting har att göra med kroppsorganet med samma namn. Koranen säger återigen till oss: «I deras hjärtan är krankhet, och Gud förvärrar krankheten för dem.» (2:9)
Boten för denna sjukdom står inte att finna hos någon hjärtspecialist. För att kunna bota sådana sjukdomar måste ett läkare utan tvivel vara själsspecialist.
Definitionen på hjärta
Vad är då definitionen på hjärta? Faktum är att svaret på frågan måste sökas djupt i människans väsen. Människan är en enskild varelse sammansatt av hundratusentals olika fragment. Det mänskliga jaget består av otaliga tankar, önskningar, farhågor, förhoppningar, kärlekar och så vidare. Tillsammans bildar de liksom floder och strömmar som rinner samman på en speciell plats. Denna speciella plats liknar ett djupt hav, vars botten ännu ingen har gjort anspråk på att utforska. Filosofer, gnostiker (’urafa) och psykologer har var och en i sin tur ägnat uppmärksamhet åt djupen i detta hav, och var och en har Lyckats upptäcka en bråkdel av dess hemligheter. Men kanske är det ändå gnostikerna som har haft störst framgång på detta område. Det som Koranen kallar hjärtat är essensen i detta hav. Dit rinner alla de strömmar och känslor som rör sig i människosjälen. En av strömmarna är själva förnuftet (’aql).
Närhelst Koranen talar om uppenbarelse (wahiya), nämner den aldrig förnuftet. Tvärtom knyter den ständigt an till Profetens hjärta. Det betyder att Profeten inte mottog Koranen genom kraft och förnuft och logiska beräkningar, utan att det var hans hjärta som hade nått en nivå högt över vår vanliga fattningsförmåga. På denna nivå kunde han förnimma Koranens överjordiska budskap. Tecken och verser och Ayat, som i Surorna Najm och Takwir, förklarar delvis detta fenomen. 18
När Koranen talar om uppenbarelsen och om hjärtat, förklarar den skeenden utanför förnuftets räckvidd, samtidigt som den aldrig motsäger förnuftet. Koranen förklarar då något som förnuftet inte kan uppfatta, något som det saknar möjlighet att gripa sig an med.
Det utmärkande för hjärtat
Enligt Koranens synsätt är «hjärtat» också ett hjälpmedel för att vinna kunskap och förståelse. En del av Koranens budskap riktar sig till hjärtat, en del som bara hjärtats öron kan höra, och inget annat öra förmår uppfatta. Därför lägger Koranen stor vikt vid att finslipa och skydda denna mottagare, detta viktiga instrument. Om och om igen möter vi i Koranen uppmaningar att rena oss själva (tazikyat en-nafs) och hålla våra hjärtan rena och obesmittade: «Lycklig den, som håller henne (själen) ren.» (91:9) Och: «Nej! Vad de åsamkade sig har överväldigat deras hjärtan.» (83:14) Och om att lysa upp hjärtat får vi veta: «Om I frukten Gud, skall han give eder urskillning.» (8:29) och, i en annan vers: «Men dem, som kämpa för oss, skola vi sannerligen leda på våra vägar.» (29:69)
Att människans onda gärningar på samma sätt besmutsar hennes själ och förstör hennes renhjärtade önskningar och förhoppningar har också nämnts flera gånger i Koranen. De trogna beskrivs som ödmjukt bedjande: «Herre, låt ej våra hjärtan avfalla, sedan du väglett oss!» (3:6) medan däremot de som gör onda gärningar beskrivs så här: «Nej! Vad de åsamkade sig har överväldigat deras hjärtan»(83:14) och: «när de avföll, gjorde Gud deras hjärtan avfälliga» (61:5). På samma sätt talar Koranen om hjärtan som är tillslutna och låsta, och som blir grymma: «Gud har förseglat deras hjärtan och öron, och över deras ögon ett täckelse.» (2:6), «Vi hava brett ett täckelse över deras hjärtan, så att de ej kunna förstå den.»(6:25) «Sålunda förseglar Gud de otrognas hjärtan.» (7:99) och v «Vilkas hjärtan förhärdades, så att många av dem blev ogudaktiga.» (57:15)
Allt det här visar att Koranen riktar sig till människohjärtat med hög strömstyrka och anser det nödvändigt för varje människa att hålla sitt hjärta friskt och rent. I en moraliskt fördärvad social situation kommer den enskilda människans försök att behålla sin oskuld och renhet mestadels att misslyckas, och därför betonar Koranen dessutom att människan måste anstränga sig för att rena och förbättra sin sociala omgivning. Koranen säger tydligt att kärlek, tro, insikt och andligt liv, tillsammans med Koranens inflytande och de goda råd den ger, alla är avhängiga av att både den enskilda människan och det mänskliga samhället håller sig undan slaveri under lasterna och låter bli att uppföra sig som djur, leva lösaktigt och så vidare.
Mänsklighetens historia visar att närhelst en regerande överhet vill lägga under sig och utsuga ett samhälle, så strävar den efter att korrumpera detta samhälle. Till den ändan gör den promiskuitet tillåten och möjlig för samhällets medlemmar och uppmuntrar till lösaktighet. Ett varnande exempel på detta osnygga förfarande är det öde som drabbade det muslimska Spanien som räknas som en av renässansens källor och det dåtida Europas mest framstående civilisation. För att undandraga Spanien från muslimsk överhöghet började européerna korrumpera de unga muslimernas moral och andlighet. Efter bästa förmåga översvämmade de muslimerna med slapphet, nöjen och underhållning. Det gick till och med så långt att arméns befälhavare och regeringens tjänstemän bedrogs och besmittades. Så kunde de undergräva sina muslimska fienders styrka, vilja, mod, tro och andliga resning och förvandla dem till svaga, hopplösa varelser som hängav sig åt utsvävningar och alkohol. Det är klart som dagen att det inte är någon svårighet att besegra och triumfera över den sortens folk. Européerna tog en sådan hämnd för tre fyra hundra års muslimsk överhöghet att historikerna skäms för att återge den. Samma kristna som enligt Kristi (frid vare med honom) budskap var ålagda att vända andra kinden till, ställde till ett sådant blodbad bland muslimerna att de till och med överträffade Gingis Khan och kanske också korsfararna.
Men muslimernas nederlag var en följd av deras eget själsliga fördärv och underlåtelse att handla enligt Koranen och dess bud.
När utsugningen breder ut sig även i våra dagar så litar den i hög grad på just det faktum som Koranen varnar för; den försöker nämligen fördärva människornas hjärtan. Sedan en gång hjärtat har besudlats blir också förnuftets röst maktlös och så fjättras människan till händer och fötter med den värsta av kedjor. Vi ser att kapitalism och utsugning inte drar sig för att öppna skolor och universitet, och märker samtidigt att deras styrka och resurser går åt till att korrumpera och fördärva studenternas hjärtan och själar. De vet mycket väl att ett sjukt hjärta, en sjuk själ inte kan bjuda något motstånd utan bara böjer sig under varje slags låghet och korruption.
Koranen fäster stor vikt vid samhällsandans helgad och anständighet. I en helig vers får vi veta «…hjälpas åt till förfång för fromhet och gudaktighet eller hjälpas åt i synd och fiendskap» (5:3).
Det första denna vers slår fast är att vi skall göra goda och fromma gärningar, inte syndiga och onda, medan dess andra budskap är att vi skall göra goda gärningar tillsammans i samhället, inte bara var för sig.
Det finns ett par traditioner om hjärtat som jag också vill berätta för er, yttranden av Profeten och Imamerna som kan avsluta detta ämne på ett värdigt sätt. Det står i böckerna om Profetens liv att en man en dag gick fram till Profeten och bad att få ställa några frågor. Profeten frågade om han ville ha svaren eller ställa frågorna. Mannen sade att han ville ha svaren. Profeten sade till honom: «Du har kommit för att fråga mig vad som menas med gott och skönt (uppförande), och med ont och dåligt.»
Mannen medgav att detta var vad han faktiskt kommit för att fråga. Profeten knackade på mannens bröst med tre fingrar och sade åt honom att söka svaret i sitt eget hjärta, och tillade: «Människans hjärta är gjort så att det hör ihop med godhet och skönhet; det gläds och blir väl till mods av skönhet men blir olyckligt och upprört av ondska och synd.»
När ett främmande ämne kommer in i kroppen och upprör och oroar den, kan olika organ råka i olag. På samma sätt råkar människosjälen i olag av ovärdiga handlingar. Det inom oss som kallas dåligt samvete härstammar från denna absoluta dissonans mellan själen och ett dåligt, ovärdigt uppförande. «Fråga ditt hjärta, även om domar avkunnas » (som Lyder tvärtom).
Vad Profeten här säger är, att om någon verkligen söker sanningen skall hans hjärta aldrig leda honom fel. Tvärtom skall det då leda honom på rätt väg. Det är i grunden så, att så länge människan uppriktigt söker sanningen skall hon alltid komma fram till sanning och äkthet. Här råder naturligtvis hårfina skillnader som lätt kan leda till felaktiga slutsatser. När människan dras in på orätta vägar är anledningen att hon från början hade en särskild baktanke och inte sökte sanningen enbart för sanningens skull. En som frågade Profeten vad som menades med rättfärdighet fick svaret, att om han verkligen sökte rättfärdighet så skulle han veta att allt som gladde hans hjärta och gjorde hans samvete lugnt, var rättfärdighet, men när han önskade något som inte gav hans hjärta frid så kunde han vara säker på att det han önskade var syndigt.
Profeten tillfrågades också om tron (iman). Härpå svarade Profeten: «Den som känner olust och ånger närhelst en synd begås, men glädje och Lycka över en god gärning, han har undfått tron.»
Från Imam Sadiq (frid vare med honom) citeras: «Troende är den som känner den gudomliga kärlekens ljus i sitt hjärta när han är fri från världsligt tal. 19 Då känner han det som om världen vore helt obetydlig och han längtar med hela sin själ efter att lämna den bakom sig. Detta är en sanning som Guds utvalda (awliya) bevisat med sina liv.»
Det berättas ur Profetens liv att en dag efter morgonbönen gick Profeten för att hälsa på några människor som kallades ashaba suffah. De var fattiga muslimer i Medina som inte hade några världsliga ägodelar alls och som bodde nära Profetens moské i Medina. Den Helige Profeten såg på en av dem som hette Zayd eller Hareth ibn Zayd, och lade märke till att han såg avmagrad och sjuk ut och att hans ögon var insjunkna. «Hur mår du? frågade Profeten. «Just i dag känner jag mig som en av de frälsta», (ahle yaqin), svarade mannen.
«Det var stora ord», svarade Profeten. «Vad har du för bevis?» «Beviset på denna känsla är att jag inte sover på nättema och att jag fastar hela dagen. Och natten ända till morgonen tillbringar jag i bön.»
«Det räcker inte», svarade Profeten (Gvhf). «Vad mer?»
Mannen sa: «O Guds sändebud, jag har nått ett sådant tillstånd att jag tycker mig se både människorna i paradiset och de i helvetet, och jag hör deras röster. Jag kan beskriva hur dina lärjungar känner sig inuti.»
«Det räcker, det räcker», sade Profeten (Gvhf). «Säg mig nu vad du eftersträvar”.
«Jihad fi sabilellah», sade mannen; «(väpnad) kamp för Guds rike.»
Koranen slår fast att genom att rena sitt hjärta får människan en sådan insikt att, med Amir al-Muminin, Imam Ali (frid vare med honom) ord: «Om en slöja drages bort från hans ansikte blir han inte säkrare än han redan var.»
Koranens avsikt med sitt budskap är att fostra människorna att draga nytta både av. Kunskap och förnuft och även av hjärtats möjligheter, samt använda samtliga på bästa sätt för att söka sanningens väg. Perfekta exempel på sådana människor är vår Profet och Imamerna och deras trogna lärjungar.
