Den 13:e Jumādā al-Thāni – vilket i år motsvarar den 4 december 2025 – är årsdagen av fru Umm al-Banins (frid vare med henne) bortgång. Med anledning av denna minnesdag riktar vi i denna artikel en blick mot hennes liv, en kvinna som har en hög och älskad ställning bland oss shiamuslimer.
Fru Fāṭima Kalābiyya, mer känd som Umm al-Banin (även Ummulbanin), kom från den ädla och modiga stammen Banū Kilāb – en släkt som i den arabiska historien varit känd för tapperhet, generositet och hederlighet. Hennes far, Ḥizām ibn Khālid, var en rättvis och modig man, och hennes mor, Thamāma bint Suhayl, var en insiktsfull och gudfruktig kvinna med stark kärlek till Ahl al-Bayt. Umm al-Banin växte upp i en miljö präglad av tro, renhet, mod och djup andlig förståelse.
Efter att flera år hade passerat sedan Sayyida Fāṭima al-Zahrās (fvmh) bortgång, bad Imam Ali (fvmh) sin bror ʿAqīl – som var en av de mest kunniga släktforskare bland araberna – att välja en kvinna som var känd för sitt goda ursprung och sin tapperhet, så att barn som fostrades i mod och lojalitet kunde växa upp i hans hem. Aqīl rekommenderade Fāṭima Kalābiyya som det bästa valet. Efter samråd med sin familj accepterade hon, med uppriktig avsikt och med önskan att tjäna ”Uppenbarelsens hus”, äktenskapet med Imam Ali (a). Från denna välsignade förening föddes fyra ädla och modiga söner: Abbas, Abdullah, Jafar och Uthman – och därav blev hon kallad ”Umm al-Banin”, ”Sönernas mor”.
Hennes förstfödde, Hazrat Ab al-Fadl al-Abbas (a), växte upp i ett hem fyllt av ljuset från wilāya. Redan som barn såg Imam Ali (fvmh) tecknen på Abbas mod och hans framtida uppgift och visste att han en dag skulle bli Karbalas fanbärare. Umm al-Banin uppfostrade sina barn med kärlek till Ahl al-Bayt, förståelse för imamatets ställning och en anda av uppoffring – en fostran som tydligt visade sig på Karbalas öken.
När Imam Hussein (fvmh) beslutade att lämna Medina sade Umm al-Banin endast ett enda råd till sina söner:
”Låt både era hjärtan och era handlingar vara helt lydiga mot Imam Husayn. Överge honom inte, inte ens för ett ögonblick.”
Detta visar hennes djupa förståelse av vilayatens sanna värde.
Under tragedin i Karbala kämpade alla hennes fyra söner vid Imam Husayns sida och blev martyrer. Men storheten i Umm al-Banins själ visade sig när hon fick nyheten. Med ett tålamod som blivit känt genom historien frågade hon bara:
”Berätta för mig om Husayn (a). Hur gick det för honom? Alla mina söner är ett offer för Abā ʿAbdillāh al-Husayn.”
Hennes ord är ett tydligt bevis på hennes rena tro, djupa insikt och kärlek till Imamatet.
Umm Al-Banins grav i Medina
Efter Ashura brukade Umm al-Banin gå till al-Baqīʿ varje dag. Genom sina sorgesånger höll hon minnet av Karbalas martyrer och Imam Husayns förtryck levande. Medborgarna i Medina – till och med personer som Mervān ibn al-Hakam – berördes av hennes klagan och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Därför betraktas hon som en av dem som bevarade minnet av Ashura och som en av de första som återberättade Karbalas händelser.
Umm al-Banin hade också en framstående andlig och intellektuell ställning. Hennes kärlek till Ahl al-Bayt var grundad i djup förståelse – något som framhållits av många lärda inom shiaislam. Efter Imam Alis (a) martyrskap – trots sin unga ålder – gifte hon sig aldrig igen för att bevara respekten för sin plats i Imamens hushåll och för att visa sin lojalitet till Ahl al-Bayt.
Hon lämnade denna värld år 64 e.H. (enligt de mest kända uppgifterna) och begravdes på al-Baqīʿ, nära Imam Hasan al-Mujtabā (a) och andra av islams stora personligheter. I dag känner shiamuslimer världen över henne som ”lojalitetens mor”, ett föredöme i tålamod, ett tecken på sann kärlek till wilāya och en pålitlig källa för att söka förbön hos Allah.